Lustgården känns annorlunda idag. Och det säger jag inte lättvindigt. Jag skapar, jag stöttar kreatörer. Jag är en byggare, en kontakt, en röst i det här samhället. Jag har varit här sedan starten. Jag är inte på väg någonstans. Men det finns en sanning som sällan sägs högt. Något i lustgården har förändrats. Återkopplingsslingan är svagare. Kontakten som en gång kändes orubblig börjar blekna. Jag brukade gå hårt för Azuki. Varje dag skapade jag, i DM:s med byggare, delade resurser, kopplade samman människor, höll saker vid liv. Nuförtiden skapar jag fortfarande, jag stöttar fortfarande, men jag känner förändringen. Och jag vet att jag inte är den enda som känner det. Vi har alla sett omsvängningarna. Nya fokus, nya inriktningar, nya prioriteringar. På pappret är de vettiga. Men i praktiken har de försvagat bandet till lustgården, den gemenskap som satte tonen och byggde kulturen tidigt. Förbindelsen som en gång kändes elektrisk håller på att blekna bort, och varje signal om svaghet gör bara den frånkopplingen högre. Ja, pivoter är rationella. Ja, verksamheten behöver utvecklas. Men om bron till samhället inte upprätthålls planterar du fröna till långsiktig erosion. Hype kan få folk att komma in, men den kan inte hålla dem kvar. Det som håller människor kvar här är lojalitet, tillhörighet och kultur. Utan en stark bas är varje ny våg tillfällig. De kommer för produkten eller ögonblicket, men de ger sig av lika snabbt. Det är gemenskapen, minnet, kulturen som får människor att stanna kvar. Och vissa kommer att säga att det handlar om siffror, att om priset går upp känns allt bra. Men det handlar inte bara om siffror. Det handlar om tillhörighet, tydlighet och kontinuitet. Oavsett hur framgångsrik du ser ut på pappret, oavsett hur stor räckvidd du har... Om samhället fortsätter att ge energi och det inte känns ömsesidigt, förlorar du själva motorn som fick detta varumärke att betyda något. Uppdraget och energin var tidigt tydlig. Bygg upp kreatörer. Stärk byggarna. Låt kulturen leda. Det budskapet fick folk att dra in sig. Det gav oss stolthet, tillit och identitet. Nu känns fokus annorlunda. Med färre signaler om omsorg och färre bryggor tillbaka till innehavarna sjunker förtroendet. Kreatörer och innehavare känner sig osynliga och stämningen svalkar. Så varför känns detta fel, även om strategin ser logisk ut på pappret? Eftersom uppdragsdrift utan en tydlig bro skapar identitetspisksnärt. Teamet optimerar för tillväxt medan communityn söker mening. Tillväxt och mening är inte samma sak. Förtroende handlar inte bara om marknader. När signalerna bleknar och tystnad följer, tolkar samhället det som övergivenhet. Kreatörer som en gång kände sig centrala känner sig nu perifera, och det dödar momentum. Och sanningen är denna. Gemenskapens minne bleknar. Och när marknaden vänder, om det inte finns någon bas att tända på, kommer allt momentum vi byggt upp tillsammans att vara borta. Jag säger inte detta utifrån och in. Jag säger detta i egenskap av någon som har byggt sedan dag ett och kommer att fortsätta bygga. Men dessa klyftor är verkliga. Tystnaden är verklig. Tyngden av att hålla kulturen vid liv bärs nästan helt av samhället. Azuki kommer att fortsätta röra på sig. Det kommer att bli framgångsrikt i någon form. Men om kärnan bleknar, om lustgården inte får näring. Då kan chansen att bygga något riktigt bestående börja glida oss ur händerna. Så det här är en uppmaning. Inte ett klagomål, inte en rant. Ett samtal. Att komma ihåg vad som gjorde att detta var viktigt. För att stödja den kärna som gav den liv. Att fostra det som fortfarande gör det starkt. För om vi lyckas med det här kommer nästa våg inte bara att komma och gå. Den kommer att stanna. Det kommer att höra hemma. Och det kommer att påminna alla om varför detta var viktigt från början. ⛩️